Melankoliskt kollektivt handlande
Av Maria Lind

En grupp unga människor är samlade i ett litet vitt rum. De står nära varandra, som en trupp marscherande soldater eller en pre-covid19 demonstration. I första raden håller några av dem röda flaggor upprullade på tunga stänger, andra står bara där. Alla är klädda i enkla underkläder som täcker större delen av deras kroppar, och de lutar sig framåt, ibland vilandes på varandra. Deras fysiska närvaro är påtaglig.

Plötsligt börjar de att röra sig framåt, sakta, och människorna i den första raden böjer sig ned, som om de bugade sig. De kliver på de lägre delarna av flaggorna. Samma rörelser upprepas gång på gång. Kameran följer deras gradvisa framåtrörelse, med ett stadigt fokus på den kollektiva kroppen, närbilder av fötter och ansikten varvas med vida bilder. Bilden är blekt, som om ljuset var för starkt för att absorberas. Det är tyst, bortsett från ljudet av bara fötter och flaggstänger som rör vid golvet. En atmosfär av tyst tålamod omgärdar gruppen under dess rörelse framåt, steg för steg.

Vilka är dessa människor och vad är det de gör? Det liknar både en långsam strävan att nå ett mål, och en evig förberedelse. Men för vad? När de väl nått väggen framför sig slutar videon. ”Den odlingsbara marken” i titeln kan ge oss en ledtråd. Det klivs inte enbart på marken, utan den trampas ner, plattas ut. Åsidosatt och obrukbar? Begynnelse av den bofasta mänskliga civilisationen, då vi började odla och domesticera djur, är också slutet på Holocen. En epok då marken, jorden, dominerades och missbrukades, och miljontals människor med den, till den grad att geologi och ekosystem förändrades och tog oss in i den nuvarande eran – Antropocen.

Processionen av unga människor i filmen kämpar sig framåt, gör långsamma framsteg. Det ser arkaiskt och futuristiskt ut på en och samma gång. Konsthistorien erbjuder en del ikonografiska referenser; till exempel Ilja Repins Pråmdragarna på Volga (1873) med en grupp fattiga som drar en pråm upp för floden Volga enbart med sina fysiska krafter, och Aftonringningen (1857-1859) av Jean-Francois Millet. I den senare gör två bönder, en man och en kvinna, paus för kvällsbön under jordbruket, som ett avslut på dagen. Det är kroppar som används för arbete, oavsett om de befinner sig på odlingsbar mark eller inte.

Sedan finns de många heroiska sovjetiska monumenten med soldater som marscherar på, och såklart, den gigantiska skulpturen Arbetare och kolchoskvinna från världsutställningen i Paris 1937, som kraftfullt kliver mot framtiden. I jämförelse med detta är, To Trample Down An Arable Land verkligen inte heroisk. Men den bibehåller en känsla av kollektivt handlande, melankoliskt kollektivt handlande, med fötterna stadigt på jorden.