Genom projektets gång har konstnären genomfört samtal med gestaltningsgruppen för Visborg och tagit del av underlag, planer och tankar. Parallellt med detta har hennes egen process genererat bilder, objekt, ljud, text och rörelser som kopplar samman delar av stadsutvecklingsprojektet med historien, människans förhållningssätt till naturen och specifika växter och djur. Processen inom hennes konstnärliga förstudie har siktat mot ett verk i form av ett tänkt tåg betitlat Tågandet på Visborg. Som en del av projektet har konstnären genomfört ett test på Regionens Rådhus i Visborg med ett antal medarbetare som prövade att tåga i kostym, blåsa toner i flaskor och sjunga den specialkomponerade körsången Gotlands vatten och avlopp.

Jag ville göra ett projekt som utgår från stadsplaneringsprocesser, trötthetstillstånd och hur det levande kan beskrivas som en abstrakt rörelse – ett inre flödande och strömmande. Genom basal koreografi (gå på led), kostym/skulptur och röst/ljud vill jag långsamt bygga upp ett möjligt verk – en stilla, tågande show som lånar sitt format (men inte innehåll) från luciatåg. Mitt tågande utgörs av lösa enheter/individer som formerat sig. Man kan jämföra med demonstrationståg, fiskstim, parader, marscher och militärövningar. I och med tågandet skapas en möjlighet att stråla samman – att mötas under en förevändning. Men det finns också risker med att följa efter – att gå i gamla hjulspår, följa manualer, döda fiskar simmar med strömmen.

Tågets karaktärer svartvatten/gråvatten, fikonet och oljefågeln kan alla sägas ha en mer eller mindre tydlig relation till underjordiska eller kroppsliga vätskor. I Visborg finns vattnet som vattenbrist och separerade spillvattenledningar. Kroppens svarta och gula vätskor är historiska sätt att benämna till det vi idag kallar psykisk ohälsa, trötthet och ångest. Oljefågelns olja, som människan utvinner och använder till oljelampor, för tankarna både till människans våld och till idén om själen som ett ljus. Fikonkaraktären som kan klyva sig berättar något om upplevelsen av en förlust eller vad det innebär att göra ett snitt genom en (hus)kropp för att föreställa sig ett inre rum.

Ingela Ihrmans ambition med Tågandet på Visborg har varit att skapa en konst som är uppsökande och ambulerande. I detta ryms en kritik av att man inte har planerat för kultur i Visborg, men också en konstruktiv lösning på problemet.

Jag har velat göra konst som inte är hänvisad till en avgränsad yta, som det ofta ser ut i gestaltningsuppdrag, utan är i rörelse, precis som livet, konsten och stadsplaneringen. Tåget söker sig fram och väljer sin egen plats.

Projektet har erbjudit en plattform för gemensam reflektion för konstnären och berörda medarbetare kring arbetet med stadsutveckling, som ju oftast genomförs i ”stuprör”. Utmaningen i detta projektförslag har legat i att få medarbetare på Region Gotland och andra att gå i dialog med konstnären istället för att bli serverade en gestaltningslösning. Frågan om hur denna konstnärliga undersökning kan implementeras i stadsbyggnads-projektets kommande faser och i slutändan bidra till den planerade stadsdelen är en öppen fråga och i hög grad upp till deltagarna. Tågandet på Visborg kan exempelvis utvecklas och skalas upp i dialog med skolelever, arbetsplatser, körer och orkestrar och framföras publikt i mindre sammanhang eller kanske som ett större offentligt framträdande.

Ingela Ihrman fångar in och ställer aspekter av stadsbyggnad på sin spets – från det tekniska till det existentiella och ger därmed den nya stadsdelen och dess utveckling fler bottnar och större djup.